Varför jag har varit borta

Den andra november plockade jag lite i badrumsskåpet och hittade ett gammalt graviditetstest och utan att riktigt fundera över det tog jag testet. Jag hade inga misstankar eller förväntningar, jag tänkte nog bara att det kanske skulle bli gammalt och att jag lika gärna kunde använda det.

När jag fick se att jag var gravid var det som att alla tankar jag haft bara blåstes ur skallen på mig. Allt var så stilla i kanske tio sekunder. Det var ett sånt där ögonblick då en liten stund känns som en evighet.
När hjärnan började fungera igen blev jag så fruktansvärt glad. Och när jag varit glad i kanske en minut blev jag helt skräckslagen.
Någon timma senare satt jag och Jonatan i bilen på väg till hans föräldrar och liksom i förbifarten berättade jag att jag tagit ett test och att jag var på smällen. Jonatan blev tyst ett tag och sen konstaterade han det som jag redan visste, att det inte var så lägligt.

Dagen efter åkte jag till apoteket och köpte ett nytt test, tog det och fick på allvar veta att jag var med barn. Samma dag slängde jag alla mina cigaretter och den öppnade snusdosan.
Jag började - förmodligen ganska omedvetet - ställa in mig på att jag skulle bli mamma. Jag berättade det för mamma och några vänner. Min syster Lisa listade ut det på egen hand, hon trodde nog att något var lurt när jag självmant lagt av med mitt älskade snus.

På söndagen samma vecka pratade vi om det på allvar, jag och Jonatan.
Jag har vetat länge att han inte är redo för barn och graviditeten var inte planerad. Min oerhörda bebislängtan gick isär med hans ovilja och jag åkte hem till mamma och pappa.
Jag trodde att allt skulle bli så bra, att pengar inte var ett problem, att vi skulle få en lägenhet och att Jonatan skulle börja längta lika mycket som jag.
Men när Jonatan plötsligt stängde av började jag förstå att det inte bara handlade om en ovilja eller rädsla inför ett föräldraskap. Han var helt enkelt inte redo och när jag på allvar började tänka på vad jag ville insåg jag sakta men säkert att jag varken ville vara en ensamstående fattig mamma eller tvinga på Jonatan ett föräldraskap han inte orkade med. Jag ville vara med Jonatan och skaffa barn med honom när både ville.

Efter två besök hos kuratorn på kvinnokliniken - ett ensamt och ett med Jonatan - var det i princip bestämt att jag skulle avbryta graviditeten. Vi bokade tid för en datering av graviditeten den 23 november och om jag hade bestämt mig då skulle jag få svälja ett piller som skulle avbryta det som växte i magen på mig.
Jag grät varje dag. Jag visste vad det rätta var men det rätta kändes så stort och hemskt och sorgligt. Jag läste min lista jag haft sedan länge över bebisnamn och även om inget ännu var borta kände jag en enorm sorg.
Jag var arg på Jonatan, arg och ledsen och det kändes som om han svikit mig. Egentligen var det precis tvärtom, han lyssnade och tog emot när jag tjöt och var arg och han höll mig när jag behövde, även om jag inte trodde att jag ville. Han ville inte förlora mig och i slutändan hade han nog gjort det om vi behållit barnet. Det hade antagligen slitit sönder oss.

Onsdagen den 23 november, exakt tre veckor efter att jag tog det första testet satt vi i väntrummet på gyn. De gjorde ett ultraljud på mig och konstaterade att jag var i vecka 6+2. Jonatan tittade på skärmen men jag försökte inte se den halvt bortvända bilden. Det kändes nog att få veta en ålder på det där lilla. Jonatan berättade senare att det bara var en liten prick.
Vi fick träffa en barnmorska som åter informerade oss om hur aborten skulle gå till och hon gav mig ett piller i en liten medicinburk. Jonatan höll mig i handen medan jag svalde det och sen åkte vi hem. Jag åt glass och grät. Inte så mycket och inte så högt men jag visste att det var för sent att ändra sig. På ett sätt kändes det nästan skönt att beslutet var taget. Det fanns inget jag kunde göra åt det längre.

På fredagsmorgonen, två dagar efter pillret, tog vi en taxi till sjukhuset och fick ett eget litet rum på gynmottagningen i samma korridor som höggravida låg i när de födde sina bebisar. Vi hörde bebisskrik genom väggarna.
Jag fick vagitorier och TNS - plattor som ger stötar som är muskelavslappnande och smärtlindrande - av en snäll men lite sträng barnmorska och hon sa att jag var tvungen att ligga ner i en halvtimma innan jag fick gå upp. Jag låg i sängen och Jonatan satt i en fåtölj bredvid. Vi lyssnade på Morgonpassetpodar och spelade spel mot varandra på min iPhone och jag kunde till och med skratta. Det kändes överhuvudtaget ganska bra ända tills smärtan kom.

De hade sagt att vissa får mer och andra får mindre ont vid en medicinsk abort och jag hade ställt in mig på att det skulle göra väldigt ont. Jag har haft väldigt svår mensvärk innan och jag tänkte att det skulle kännas så. Och det gjorde det, fast tusen gånger värre.
Jag hade så ont att jag skrek. Jag grät och skrek och vred mig och Jonatan hjälpte mig att ringa efter sköterskor och berätta att jag hade ont när jag inte kunde själv. De gav mig en värmekudde att ha på magen men när det inte hjälpte fick jag morfin från en spruta i armen. Efter kanske en timma hade smärtan fortfarande inte gått ner så jag fick mer morfin och när det äntligen släppte lite somnade jag och lyckades sova i ungefär 45 minuter tills jag vaknade av att det gjorde pissont igen. Jag fick tabletter och råd om att gå upp och gå men när jag gick ut till toaletten blev allting vitt och jag var nära att svimma. Två sköterskor fick hjälpa mig upp i sängen eftersom jag knappt kunde stå på benen.

Jonatan klappade mig på huvudet, höll mig i handen och pussade på mig. Han sa att jag var duktig och att han älskade mig och att vi skulle klara av det. Och vi klarade av det. Efter åtta timmar i det lilla rummet kändes det äntligen så pass bra att vi kunde åka hem med mamma som var i stan.
Vi köpte med pizza som vi åt, sov en stund och tittade på På spåret. Hela tiden var han bredvid mig, hela tiden var han nära och hela tiden tänkte jag att inget av det som hänt under dagen skulle knäcka det som var vi.

Jag trodde att det värsta skulle vara efter aborten. Att sorgen skulle vara så stor att jag skulle gå under. Men jag hade fel, det absolut värsta var väntan på att lyckas fatta beslutet. När allt var gjort fanns det inget mer att göra och det kändes bra på ett tomt sätt. Det kändes som om det var ett litet hål i magen på mig men det ända jag kunde göra var att härda ut och vänta på bättre tider.
Idag är det en vecka sedan jag låg i sängen i det lilla rummet och blödde ut det som kunde blivit en bebis och större delen av dagarna känns det bra.
Jag gråter lite varje dag, oftast när vi lagt oss i sängen och jag får tid att tänka. Under dagarna lyssnar och tittar jag på sånt som får mig på andra tankar så jag ska slippa fundera på det.

Jag trodde också att jag skulle hata Jonatan, att jag skulle vara så arg och ledsen på honom att jag inte skulle orka se honom. Men jag hade fel i det avseendet också. Jag har aldrig tyckt om honom så mycket och vi har aldrig varit så starka som nu.
Vi har gått igenom mycket jobbigt i vårt förhållande men de här fyra veckorna lyckades slita så mycket på oss att jag funderade på om jag ville vara med honom. Men nu är alla de tankarna borta. Han har varit hemma från jobbet med mig nästan varje dag, vi pratar och spelar spel, kollar på serier och kramas och även om aborten ligger och mal i bakhuvudet på mig hela tiden vet jag att det kommer bli helt bra.
När vi var på mottagningen pussade han mig och lovade att vi skulle tillbaka dit en dag men att vi då skulle komma hem med en bebis. Vi ska bara förbereda oss ett par år.

Det är därför jag varit avskärmad, jag har inte orkat skriva om annat när jag bara haft en enda sak i huvudet. Det finns vänner som inte vet något som jag inte pratat så mycket med på sistone eftersom jag inte orkat låtsas som om jag mådde bra.

Hörrni, på allvar, om ni inte vill ha barn så skydda er. Vad ni än gör. Jag är så oerhört tacksam över att jag hade möjligheten att göra abort och att alla varit så snälla mot mig. Kuratorn Ylva speciellt. Men jag kommer aldrig någonsin göra om det igen.
Jag tror säkert att andra kan göra aborter utan samvetskval och ångest men jag tror inte att någon gör det och åker hem oberörd.
Så nu vet ni.
Det känns fortfarande som om det är ett litet litet hål i min mage men jag mår absolut bättre. När det blir ett nytt år mår jag förhoppningsvis helt bra.